En svensk älg ska vi döda

7 mars, 2014

Min syster frågade mig för ett par veckor sedan varför jag inte är vegetarian.
– För att jag är för lat, tror jag, men jag äter inte så mycket kött faktiskt, jag kan typ inte handla mat längre för jag vet inte vad jag ska äta snart, jag äter inte så ofta kött faktiskt, svarade jag.

Hörde hur jag själv sökte svaret under tiden jag svarade.

Men varför, tänkte jag sedan. Vad är det riktigt ärliga svaret? Och kom  fram till att det åter igen handlar om svårigheten att ändra det invanda beteendet.

Grisar lever hela sitt liv på ett betonggolv utan dagsljus, kycklingarnas skelett håller inte för den kropp som uppfödarna tvingar dem att växa i (för vi vill ha stooora kycklingbitar) och laxkött, visste du att det egentligen är ljust? Nästan vitt. Vi tillsätter en typ av alger i fodret till den odlade laxen som färgar köttet rosa. Varför? För att människan av någon anledning anser sig allsmäktig och vill inte bara forma sig själv utan också djuren och naturen. Vi gör det på bekostnad av andra levande varelser som inte talar vårt språk och inte har någon som helst makt att försvara sig.

Hållbart? Åt helvete! Däremot är det traditioner och invanda beteenden.

Det är jobbigt! Jag vet! Det är jobbigt att tänka om, tänka nytt, revidera sina principer och fråga sig själv, igen, vad är rätt för mig? Vad mår jag bra av, egentligen?

I september förra året var jag med på älgjakt för första gången i mitt liv. Jag var med som reporter och skrev ett reportage i Västerbottens Folkblad om företeelsen som jag själv aldrig kunnas förlika mig med. Hålla i ett vapen och bestämma över älgens liv! Snacka om maktbegär. Tyckte jag tidigare.

Dagen i skogen med jaktlaget fick mig att se alltsammans ur ett nytt perspektiv. Älgjakten är det sundaste tillförskaffandet av mat vi har i Sverige. Inte ens KRAV-gårdar är bättre. När vi dödar vilt får vi nämligen stycka och slakta i skogen eller hemma på gården. En KRAV-gård måste skicka djuret till ett KRAV-märkt slakteri (tror inte vi har något i Västerbotten, vad jag vet finns det ett i Luleå), vilket innebär långa transporter och stress för djuren. Alltså, viltkött is the shit.

Ja, om jag nu äter så lite kött som jag påstår, om jag nu inte vet vad jag ska handla när jag går där med den största av stora kundvagnar i den enorma mataffären fylld av miljoner alternativ, varför finner jag mig i att inte ta beslutet? Beslutet att bli Emma, som bara äter kött när jag är säker på att djuret levt fritt fram till sin död, som frågar i butiken efter svenska varor, som tar med en tygkasse och som väljer närprducerat i stället för därproducerat.

Nej, jag finner mig inte i att inte ta beslutet. Jag ändrar beteende nu. Precis nu gör jag det.

www.kontext.se



Kommentarer inaktiverade.