Hur många kvadratmeter är mina?

7 mars, 2014

Ni sitter mitt emot varandra. Maten finns där, vinglaset och sorlet runt er. Du tittar in i hans ögon och säger mhm, och ler.

Han pratar. Och pratar. Och berättar. Och ser inget annat alternativ än att du skulle tycka att den här livshistorien, om när han och grabbarna var på skidsemester, är nästan lika rolig som han tycker. När historien kommer till sitt slut och han skrattat högt, du skrattat lågt, blir det tyst några sekunder. Du ställer en följdfråga. Och en till. Och så blir det tyst igen.

Du funderar på om du ska, på tal om skidsemestrar, berätta om förra årets dråpliga historia du var med om. Men innan du tagit orden i din mun har mannen mitt emot dig påbörjat en ny historia, på tal om skidsemestrar.

Du suckar tyst inombords och funderar på om det är några kvadratmeter yta på det här stället som är reserverade för dig. Skulle han ens märka om du smög ut och gick hem till den sköna soffan och fjärrkontrollen, som det definitivt står ditt namn på?

Din ryggrad liknar allt mer en ostkrok och dina axlar faller liksom framåt. Din blick är inte lika alert längre och följdfrågorna avtar. Du blir allt tystare och han pratar glatt vidare. Så länge du sitter där och nickar så är han glad och nöjd, och tror att du också tycker att det här är en bra konversation. Så klart han tror! Han är ju inte dum! Han tar det utrymme som erbjuds honom.

Men jag är så trött. Så trött! På män som inte är intresserad av min historia, mina värderingar och mina åsikter. Som inte inser att ju mer han är intresserad av mig desto mer blir jag intresserad av honom. Som tror att en dejt går ut på att säga så många ord om sig själv som möjligt på den avsatta tiden.

Det kan ju faktiskt vara så att jag dejtat killar som inte är så intresserade av mig, tänker du. Men nja. Tror inte det. När jag vill avsluta dessa korta, ointressanta relationer, blir han ofta väldigt besviken och vill att jag ger honom en till chans.

Jag är inte ensam. Jag tar inte i så jag skiter på mig om jag säger att väldigt många tjejer känner igen sig. Och jag har förklaringar till detta fenomen, det krävs inte ens en universitetsexamen för det. Du har den också. Vi kvinnor är uppfostrade att lämna plats och se till att alla andra har det bra. Män är uppfostrade till att ta för sig och gärna underhålla.

Men lika fullt. Jag gillar det inte och blir inte kåt av det. Inte ens intresserad. Kanske blir jag mest arg på mig själv som inte klarar av att ta för mig, inte klarar av att ockupera de kvadratmeter som är reserverade för mig. Och när jag tänker efter så finns det fullt av kvinnor som inte heller lämnar utrymme för någon annan. Dessa kvinnor gör mig inte heller kåt eller ens intresserad.

Det är väl bara att se på mig själv, än en gång. Den enda jag kan förändra är mig. Men det gör mig så förbannad att vägen till utrymmet för kvinnor består av så mycket djupare kvicksand än vägen för män gör.

Jag suckar djupt och fokuserar blicken vid horisonten. Jag kommer att nå fram, bara jag fortsätter att gå.



Kommentarer inaktiverade.