Många smarta människor knarkar – är jag dum?

7 mars, 2014

Jag har aldrig knarkat. Aldrig sniffat, injicerat, rökt annat än hederlig tobak eller tuggat i mig knark. ”Jävla pretto” tänker du.

Ja, kanske i det här fallet, men jag har varit nära flera gånger. Som när jag och Ida jobbade ett par månader på Teneriffa för drygt tio år sedan, till exempel.

Vi hade bara varit i Playa de las Americas ett par dagar när vi blev inbjudna till våra grannars balkong. Efter en stund tände de en egenrullad cigarett som vi snabbt förstod innehöll harsh. Jag minns fortfarande doften och känslan när den skickades förbi mig och jag råkade andas in röken. Jag satt som på nålar, rak i ryggen och mina läppar var troligtvis hårt sammanpressade.

När vi kom hem den kvällen öste vi ur oss vår avsky. Vilka fruktansvärt vidriga människor som rökte harsh! Vi skulle aldrig någonsin umgås med det där gänget. Någon vecka senare hade två av tjejerna flyttat in i vår lägenhet.

De följande två månaderna kom vi närmare harsh, kokain, ecstasy och kriminalitet än vi någonsin gjort tidigare. Alla vi umgicks med missbrukade droger, eller brukade som de själva uttryckte det, trots att de använde droger flera gånger i veckan. De var inga kriminella människor. Det vill säga, de gjorde inte någon annan illa. Men så fort man kommer i kontakt med knark kommer man också i kontakt med kriminalitet. Oavsett om man vill se det eller inte. Det var ju Malin, en blond söt tjej från Örebro. Patrik och Jonas, två jätteroliga killar från Stockholm. Niel, en väldigt ung men så vuxen kille, från England, Nicke ett AIK-fan från Solna, och så vidare. De var ju helt vanliga människor, som mig och Ida.

Vi fick snabbt en inblick i Teneriffas maffiavärld. Vi fick höra att det skett ett mord på stranden. En hund blev skjuten framför våra ögon, vi åkte bil med drogpåverkade människor och såg på när vita pulverlinor drogs in genom ihoprullade sedlar. Vi skrattade åt killen i soffan som väntade på att Stilnocten skulle börja verka och efter en tid sa vi till varandra: ”alltså, harsh är ju inte så farligt”.

Allt gick så fort, på bara ett par veckor var vi där. På bara ett par månader hände det så mycket. Men ändå så lite. Vi använde aldrig knark, jag eller Ida.

Om vi hade tagit det otroligt lilla steget som behövdes för att testa drogerna, hade vi då varit de vi är i dag? Omöjligt att svar på, och jag gillar den jag är. Flera av mina Teneriffa-vänner mår bra i dag och har erfarenheter som jag inte har. Men flera av dem mår inte lika bra. Malin lever Svensson-liv med man och två barn. Patrik däremot, sitter inne för dråp. Nicke blev tagen av polisen på flygplatsen för narkotikainnehav, men blev nog utlöst mot bogen av sin välbärgade far. Jonas är entreprenör och har barn men är separerad.

Vi åkte hem efter ett besök i en värld som vi tyckte var ljusår från vår egen, som vi kunde kliva ur vilken dag som helst, som vi kunde berätta om som en saga, för våra vänner när vi kom hem.

Men Niel då, den unga men vuxna killen, som blev utslängd från hemmet av sin pappa och kunde rulla världens längsta jointar, när får han åka hem?

Vasaplan nr 5, 2010



Kommentarer inaktiverade.